Gästkrönika: Kenny Fredman, Bostadsrätterna – ”Jag önskar att jag har fel”

Jag har arbetat på Bostadsrätterna i elva år. Vi hjälper styrelserna med stöd och rådgivning och har 8 500 bostadsrättsföreningar som medlemmar. Redan när jag började min anställning pratades det om en bostadsmarknad som var otillgänglig för många, att det fanns hinder. Ett förslag för att förbättra situationen var att införa ett skattegynnat bosparande för att på så sätt att underlätta inträdet för unga på bostadsmarknaden. Flera partier sade sig vara för detta men ingenting hände. Istället kom kravet på 15 procent i kontantinsats. De som förespråkade kontantinsatskravet hade inte svar på hur unga skulle klara att få ihop så mycket pengar. Att ha ”rika” föräldrar, alltså de som ägde sin bostad, skulle bli lösningen för en del unga, men frågan var hur andra skulle klara sig.

Det som hände sen var att amorteringskraven infördes, kopplat till bostadens värde plus låntagarens inkomst i relation till lånet, vilket omkullkastat kvar att leva på-kalkylen för många hushåll - fler än bara de unga.

Med Finansinspektionens, Riksbankens och regeringens goda minne, med omtvistade argument om den finansiella stabiliteten, har vi fått en tudelad bostadsmarknad. Ett innanförskap och ett utanförskap. Vi har under alla år påtalat problemen med att göra det betydligt dyrare att bo, utan att komma med någonting som underlättar insteget på bostadsmarknaden. Hade vi fått ett skattegynnat bosparande för 11 år sedan hade fler unga kunnat köpa sin första bostad. Samma sak gäller för någon typ av startlån för unga, som vi förespråkar. Unga idag är den första generationen på 100 år som ser ut att få en sämre bostadsstandard jämfört med sin föräldrageneration. 

Och då kommer vi till sista frågan, nämligen varför inget händer inom bostadspolitiken? Svaret på frågan är att krisen inte är tillräckligt stor. Det finns hela tiden andra frågor som är viktigare att lösa, kriser som är större. Allt detta sker mot bakgrund av att vi har korta mandatperioder och en regering som vill bli omvald. Att då prioritera bostadspolitiken och ta ett helhetsgrepp, som både kostar och kanske kräver en del obekväma beslut, blir inte attraktivt. 

Ska det hända något inom bostadspolitiken så måste det bli rejält mycket sämre innan det blir bättre. Jag hoppas att jag har fel.