Alla tjänar på äldres flyttar

Majoriteten äldre äger sitt boende och många bor i villa, en villa som det inte är ovanligt att de bott i mellan tjugo och trettio år. Samtidigt uttrycker en stor del av de äldre att de skulle vilja flytta till något mindre och mer anpassat. Reavinstskatten är ett tydligt hinder och likaså den nästan totala bristen på anpassade och prisvärda seniorbostäder. Hur ska äldre kunna flytta, när det inte finns något vettigt alternativ att flytta till?  

I en debattartikel i Svenska Dagbladet formulerade nyligen företrädare för Seniorvärlden, en ideell förening som driver frågor om hur äldre ska bo och leva, en rad förslag för hur äldres flyttar ska kunna öka. Texten hittar ni här.

Debattörerna har följande krav, varav samtliga åtminstone är självklara för mig att skriva under på:

• Lagstifta att kommuner ska ansvara för medborgarnas tillgång till seniorboenden. Syftet är att minska belastningen på äldreboenden och den kommunala hemtjänsten.
• Kommuner behöver i alla instanser och skilda verksamhetsområden inse den totala besparingen på hemtjänst och äldreomsorg vilket blir effekten av att det byggs fler alternativ inom seniorboenden. Inrätta en intermediär mellan samhällsbyggnadsnämnder och socialnämnder med seniorperspektivet i fokus.
• Ge fastighetsbolag och fastighetsutvecklare möjligheter att bygga seniorboenden utan att behöva tävla om högsta pris på kommunal mark. Det kan förenas med krav på en viss andel hyresrätter. Då blir det billigare boenden för alla som blir äldre.
• Ta bort reavinstskatten för de som ägt och levt länge i sina boenden, till exempel pensionärer, på samma sätt som i våra grannländer. Det skulle skapa enorm rörlighet på bostadsmarknaden, eftersom det effektiviserar hela flyttkedjan.
• Formulera en seniorkonvention som prioriterar äldres självständighet, valfrihet och social livskvalitet utifrån boendeformer likt hur barnkonventionen påverkar den byggda miljön idag. Här ingår att definiera mätbara kvalitetskrav som stödjer en självständig livsstil.

Den rådande normen är att de äldre ska bo kvar i sitt befintliga boende så länge som möjligt. När äldre bor kvar i sina större bostäder stängs dörrar för fungerande flyttkedjor och kontinuerlig omfördelning av bostadsbeståndet. Den trångbodda barnfamiljen hindras att flytta från sin lägenhet, paret i familjebildande ålder kan i sin tur inte få det extra rummet som krävs för första barnet och dörren stängs för unga vuxnas möjlighet att lämna föräldrahemmet. 

Cirka 710 000 personer över 65 år bor idag i ensamhushåll och antalet ökar. Om den här gruppen skulle flytta till lägenheter i flerbostadshus i samma utsträckning som den övriga befolkningen så skulle det frigöra över 3 miljoner kvadratmeter bostadsyta. Det motsvarar en hel årsproduktion, 45 000 lägenheter, och detta utan att sätta en enda spade i marken. Om kvarboende drevs av omtanke av våra äldre vore det en sak, men mycket tyder på att det snarare är krassa ekonomiska incitament som ligger till grund för kvarboendelinjen.  

En kursomläggning bort från kvarboendeprincipen görs inte över en natt, men det är hög tid att börja formulera en bostadspolitik som utgår från alla generationers behov och drömmar. Sådana resonemang lyser tyvärr med sin frånvaro i fyrpartiuppgörelsens 73-punktsprogram. Ett bostadspolitiskt reformpaket som syftar till ökad rörlighet bland äldre måste framför allt beakta vad äldre faktiskt efterfrågar och det som hindrar dem att flytta från sitt befintliga boende. Med förslagen i företrädarna för Seniorvärldens debattartikel finns ett konkret reformpaket för till exempel Kristdemokraterna, som alltid värnat de äldres intressen, att driva. Det skulle alla generationer och hela samhället gynnas av. 

Joakim Lusensky
Analys- och Kommunikationschef