Amorteringskraven – Felaktiga grunder och negativa effekter

En del av den kritik som riktats mot det skärpta amorteringskravet är att regeringen införde kreditrestriktionen efter att helt ha förlitat sig på Finansinspektionens analys och inte gjort en egen, bredare analys av åtgärdens effekter och konsekvenser. Det åtgärdas nu av Svenssons analys, som går till botten både med hur amorteringskraven motiverats och vilken effekt de egentligen får på de problem som de syftar till att motverka. 

Sammantaget konstaterar Svensson att kreditrestriktionerna har motiverats och drivits igenom på felaktiga grunder och att de minskat, snarare än ökat, hushållens motståndskraft. Finansinspektionen har motiverat amorteringskrav och andra kreditrestriktioner med att högt skuldsatta hushåll vid en finansiell störning skulle kunna dra ned kraftigt på sin konsumtion och därigenom fördjupa en konjunkturnedgång. Man har pekat på att hushåll i Danmark, Storbritannien och USA minskade sin konsumtion ordentligt under finanskrisen 2008-2009. Svensson visar att det i dessa exempel inte var skuldsättningen per se som orsakade konsumtionstappet i dessa fall. Orsaken var istället en hög grad av bolånefinansierad överkonsumtion, något som inte förekommer i Sverige. Tvärtom uppvisar svenska hushålls exceptionellt höga sparkvoter.  

Han visar också hur trösklarna till bostadsmarknaden höjts, framför allt för unga utan hög inkomst eller förmögenhet. Idag krävs en lön på 35 000 kr för att köpa en genomsnittlig etta i Stockholm, en inkomst som endast runt 20 procent av de mellan 25-29 år kommer upp i. 

Anhängare till kreditrestriktioner i allmänhet och det skärpta amorteringskravet i synnerhet hörs ibland säga att ett boprisfall vore det bästa som skulle kunna hända för ungas möjlighet att ta sig in på bostadsmarknaden. Svensson visar i rapporten att det skulle krävas ett boprisfall på 37 procent på den genomsnittliga Stockholmsettan för att en förstagångsköpare med en inkomst på 25 000 kr i månaden skulle kunna köpa en genomsnittlig Stockholmsetta. Så höga boprisfall har kreditrestriktionerna tack och lov inte kunnat ställa till med. Om det skulle ske skulle det dessutom innebära allvarliga konsekvenser för hela samhällsekonomin. Ett sådant boprisfall skulle i allt väsentligt orsaka det som kreditrestriktionerna syftar till att undvika. 

Den kritik och de slutsatser som Svensson framför i Stockholms Handelskammares rapport är i sig inte ny. Den har hörts från honom och andra tunga ekonomer, bland annat Finanspolitiska rådet, flera gånger tidigare i andra sammanhang. Det kanske mest intressanta är att Finansinspektionen och regeringen är märkligt tysta i den här frågan. Trots återkommande inbjudningar att debattera frågan finns därifrån inget intresse. Det är svårt att göra sig kvitt tanken att det helt enkelt beror på att både myndigheten och våra regeringsföreträdare har slut på argument och istället väljer att stoppa huvudet i sanden. 

Läs Lars EO Svenssons rapport här