Att möta sorg i mäklaryrket

”Nej, Märta, det är inte bara ett hus. Det är ett liv, det är minnen och dofter, det är släktrötter och det är din egen familjs historia. Det är dina barns barndom. Det är trygghet, det är trädets skugga och ljusets skiftningar, det är förutsägbarhet och det är din plats på jorden. Det är självklart en sorg att lämna det som är så mycket mer än ett hus. Det är helt naturligt att du sörjer. ”

Ett lättat leende.

”Åh, så du är mäklare! Ute och kränger hus, alltså?” Det är en viss typ av människor som uttrycker sig så och jag blir lika provocerad varje gång. Jag blir förorättad på Märtas och alla mina andra säljares vägnar. Jag säljer aldrig en fastighet i norra Bohuslän där säljaren hoppar jämfota av glädje för att slippa fortsätta äga den. Tvärtom. Man kan förresten inte ”kränga” på någon en fastighet – det är en matchning mellan köparnas drömmar och verklighetens utbud. Det måste uppstå varma känslor hos köparen på visningen, annars blir det ingen affär. Oavsett hur välsmort munläder mäklaren har.

Ålder och trytande ork, arvstvister, ekonomiska problem, skilsmässa, sjukdom, oförmåga att lösa ut andra delägare i ett skifte, låter det roligt? En vanlig situation på kusten är när en fastighet ärvts av flera syskon och samägts några år. Den som varit där allra mest är den som har minst ekonomiska muskler, de andra delägarna har råd att resa bort på semestern. Det är fantastiska semestrar till låg kostnad att vara i släkthuset och som ensamstående mor kan hon ge barnen något hon själv upplevt men som skulle vara omöjligt frö henne att bekosta själv.

Så blir det dags för större underhåll och kanske lite värdehöjande renovering. Samägandelagen anger att alla delägare skall bära kostnaderna. Det går inte. Då vill de andra delägarna sälja, de är ju ändå bara där någon vecka varje sommar. Den som älskat huset mest är den som har minst möjlighet att köpa. Man ringer en fastighetsmäklare. Den enda som har tid att träffa mig är den ensamstående mamman. Jag vet hur lagen är skriven och varför. Det är på pappret både nödvändigt och rättvist med reglering av samägande, men det hjälper inte för kvinnan vars barndoms somrar slutar i mötet med mig, hennes rötter skall dras upp och förtvina i solen och hon sörjer det, för sig själv och för barnen.

Att lämna platsen som man är känslomässigt bunden till är en sorg. Inte som att mista en anhörig, men likväl en sorg. Man skall tillåta sig att sörja. Livet går vidare, något annat val finns inte. Men låt sorgen komma fram, att gå runt och låtsas att allt är bra gör det bara värre. Inkapslad sorg har en tendens att övergå i bitterhet som drabbar en själv värst. Jag bruka säga att det finns ett skäl till att fastighetsmäklarutbildningen innehåller psykologi – både krishantering och konflikthantering – nämligen för att vi behöver den kunskapen. Det är en aspekt av vårt yrke som få pratar om. Visst jobbar vi med att förmedla fastigheter, men vi jobbar egentligen mest med människor. Människor med känslor, människor i olika stadier av sorg.

För mig är Märtas lättade leende viktigt. Jag kan inte plocka bort sorgen, jag kan inte ändra de omständigheter som leder till en försäljning – men jag kan respektera och bekräfta både människan och känslorna, underlätta det praktiska, lyssna och svara på frågor – helt enkelt finnas till hands genom hela fastighetsaffären. Det är mitt uppdrag och anledningen till att jag stiger upp varje morgon.

Krönika från Kustnäras Tidning
Text och foto: Annika Torevi